.

Senaste veckan var en berg&dalbana. Jag har fått finnar av allt godis jag åt. Och det säger ju sitt, för jag äter knappt godis.

Ibland har det kännts alldeles fruktansvärt att vara först ut, att sitta här och veta att varenda kotte jag känner finns alldeles för många mil iväg. Att sitta här o vänta på att människor ska börja droppa in... Ni fattar.

Och plötsligt någon dag förra veckan så slog det mig om hur ensamt det här jobbet är. Jag spenderar dagarna med en visserligen härlig treåring men träffar i princip ingen alls. Så kom mattläggaren och städerskan och det bara vände. Folk i huset och allt var så mycket bättre. Så ja, då blev jag lite skraj. Visste inte om jag skulle klara det här och undrade vad jag tänkte med när jag åkte hit. För visst, ni kanske tycker att jag är en tyst och ensam själ, men lärdom nummer ett här borta är att det går inte, jag kan inte ha ett ensamt jobb för då dör jag.

Så det är anledningen till att jag bävat för måndag morron hela helgen. Ända tills idag när jag gick till jordens härligaste kyrka (och mest karismatiska, det är helt galet men åtminstone helhjärtat!) och träffade jordens varmaste människor.

Det vände på dagen och nu sitter jag här och tror att jag kommer ha det bra här borta iallafall. Visserligen rädd för att jag ska tro motsatsen imorron, men iallafall med förståelse för hur tungt lite vänskap kan väga. Och det i sig är ju bra eftersom både Stina & Karin kommer vara här i höst.