.

Det här blev en sådan vuxenvecka helt plötsligt..
Jag har egen bil nu i veckan, tar alltså bilen till jobbet och käkar matlåda (liten pik mot max där, ja).

Tro det eller ej, men jag saknar skolan en hel del! Ännu mer ångest-ont i magen inför studenten..

Som avslutning, så kladdade jag ner lite tankar kring ett bibelställe tidigare idag. Det blev mest rörigt så det förblev ett utkast, men jag vill bara nämna det lite snabbt på nåt sätt ändå. Kände mig sådär jag-lägger-mig-i-sängen-och-gråter-uppgiven en stund igårkväll, och då brukar jag kika lite i Psaltaren.  Jag har en favorit för stunder som dessa, ett stycke i Psalm 55. Kanske är det för att situationen jag läste det i första gången träffade det väldigt konkret mitt i prick. David är väldigt lidande och vem som helst skulle nog kunna känna igen sig i det han skriver. Ingen vidare uppmuntran kan tyckas, men jag uppskattar att kunna känna igen mig i det jag läser, och samtidigt faschinerar han så. Efter över två spalter rent lidande kan han fortfaranda mynta Men jag förtröstar på dig som sista mening. Det må verka simpelt, men gräver man ner sig i vad det  står och tänker sig in i det han känner, då tror jag inte det är så simpelt. Utan ett bevis på en riktigt stark tro, som, som alltid, faschinerar mig.


Hehe, det där blev också rätt kort och rörigt. Men ja, poängen är att.. inte ens författaren till en av bibelns största böcker var på topp hela tiden. Ändå var hans tro rätt rejäl. Och... det känns bra?