.

Alla gör vi det - vi ringer någon, vi gömmer oss tills någon letar upp oss, vi blir tysta. Vi fotar, vi målar, vi springer. Vi tar en öl. Vi reser, vi tentapluggar. Vi dyker in i musiken, vi...

 

Så länge jag kan minnas har jag hanterat livet genom att sätta det på pränt. Överallt kan jag hitta tecken på vad som rör sig inuti; i opublicerade blogginlägg, anteckningsböcker, kalendrar, på mina händer, små undangömda lappar. Att skriva är att berätta för mig själv, igen, så att jag förstår. Det som känts skakigt brukar landa då. 

 

Men hur mycket jag än försöker så lyckas jag aldrig med den här hösten. I mina kollegieblock från kurserna bläddrar jag förbi sidor av plottriga tankar och sidospår, bakom den här texten gömmer sig en drös opublicerade inlägg och mitt spotify har numera en höstlista med låtar som gör ett försök att fånga det jag upplevt. Men allt är halvt; ingenting landar och jag måste antagligen inse att jag inte kan formulera mig den här gången. Orden bär mig inte och hur mycket jag än skriver fångar det aldrig helheten. Jag kommer aldrig kunna berätta helt och fullt om den här hösten; jag kommer bara kunna känna den. Hur den vred om inuti, hur den satte känslorna ur spel och hur tankarna åt upp nätterna.

 

I höst har jag fått så många skrapsår. Och jag har varit så arg på mig själv för att jag inte höll. Det har blivit tydligt hur lätt det är att distansierat prata om psykisk ohälsa och hur det utan svårigheter går att ha medkänsla med andra som hamnar där; men att själv acceptera att man inte håller finns inte på kartan. Sömnproblem, ett breakdown på jobbet och känslokarusell till trots är jag i efterhand ändå tacksam över den här berg och dalbanan. Jag har lärt mig så mycket och för ett par veckor sedan satt jag på spårvagnen när det plötsligt slog mig att jag kommer klara det här; jag kommer ta mig ur det här kaoset med hjärtat på rätta stället och med så mycket nyvunnen självkännedom. 

 

Därför blir jag så frustrerad när jag inte kan få ner det i ord. Jag vill så gärna berätta, för något av det sista jag önskar är att bidra till bilden av att livet alltid är rosa och att falla är ett tecken på att vara svag. Jag tror verkligen att acceptera livets bräcklighet är en styrka som bär längre än vi anar, och ändå kan jag ha så svårt att applicera de där orden på mitt egna liv. Det är en sådan dubbel kamp och jag tror inte jag är själv i den. Men så viktig och väl värd att påminna sig om! Och till sist, ett citat jag tycker rymmer det mesta:

 

Allt gott vänner!

 

 

vet inte om ni såg 

vågar inte gissa hur mycket som syns

men vårönskan 

blev hösttumult och 

du och jag 

dom och vi 

insidan och utsidan 

kolliderar krashar faller 

 

långt

länge

 

landar 

i vänners omtanke 

i föräldrars hjärtan

 

sömnproblem

kollaps på jobbet

mental krasch 

 

blir någonstans ett jag

en helhet 

skrapsår och självkännedom

blir nytt 

 

men helt igen