.

Jag har en vän, hon får mig att fundera och ifrågasätta. Hon gör mig ledsen, arg, irriterad och besviken. Jag ifrågasätter han som äger mitt hjärta, och hon får orättvisan att liknas vid tjockt mörkt bläck på blekt papper, omöjligt att missa och onödigt tydligt.

Jag undrar hur en så vacker skapelse kan vara så brusten och trasig där innanför, brottas med så mycket och vara både blind och döv inför sanningen, inte förstå att plussidan är så mycket högre, bredare och djupare än den lilla kubiken av minus.

Det värsta är att jag vet att hon inte är ensam, att precis bredvid henne står min granne, min kusin och min klasskompis och känner samma smärta. Ibland står jag också där. Men aldrig lika länge som du, aldrig lika kraftlös och aldrig så uppenbart drabbad av orättvisan.

Varje kväll tar han jag tror på emot en vädjande bön och jag har ingen aning om hur jag ska hantera situationen, om jag ska förstå eller kämpa emot det du gör. Men jag önskar verkligen att du snart ska få inse hur värdefull du är!

Inget är vackrare än dig leende, fylld av livskraft, och jag skulle vilja trampa ner den där besten som gör såhär mot dig långt ner i ett djupt hål, förintetgöra hans vapen och sedan tapetsera hans väggar med bilder av skrattande, lyckliga och kärleksdrabbade individer.