.

Jag läste ut Birdsong av Sebastian Faulks häromdagen. Det är en bok som smärtar långt in i hjärteroten även efter att du vänt sista bladet, stängt den och lagt den åt sidan. Efter ett par dagar tar du upp den igen bara för att känna.

Nog för att det finns många berättelser om världskrigen, men Faulks berättelse berör på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Hans målande beskrivningar av skyttegravar och brevskrivande är rörande men det som lämnar störst avtryck är hur tydligt dessa människor gradvis går sönder. Den verklighet de upplever är så orelalistisk att något inombords brister när man inser att det som är mänskligt inte längre existerar bakom de tomma blickarna. Det går att ta på hur det som bär människan går förlorat. Hur människor som kämpar för att hålla fast vid en tro på att något gott existerar, någonstans, tillslut inte orkar och låter tomheten ta över. Faulks skildrar på ett otroligt vackert och berörande sätt blodröda livsöden, smärtfull kärlek och utmattade själar.

Det gör ont att läsa Birdsong. Det smärtar att det är historia och inte ett fantasifullt hopkok av diverse brutaliteter. Men ack vilken läsning. En nyvunnen respekt har infunnit sig gentemot första världskrigets kämpar och alla de som fortfarande tvingas leva under så skoningslösa förhållanden. Rå, men bra.