.

 

Foten trevar mellan gas och broms,

jag pendlar mellan krampande tårkanaler och frigörande skratt,

slits mellan att lyssna på inre varningsklockor och egna ambitioner.

 

Att vara sann mot sig själv.

Att välja sig själv framför förväntningar och krav.

Det visade sig vara svårare än jag nånsin kunnat ana. 

Kampen och kluvenheten, konflikten i hjärtat.

 

När hela kroppen gör ont av frågetecken, 

när varje andetag är tungt och

när sömnen flyr, varje natt. 

 

När det kaotiska vägbygget utanför fönstret liksom symboliserar livet: 

en brutal röra som behöver fixas till för att fungera bättre.

 

Då är jag väldigt glad att jag får landa när jag faller.

I en tro på en Gud som tar emot mitt trasiga jag.

Hos en Gud som inte förväntar sig att jag ska vara stark,

som är mer accepterande än jag själv inför min egen brustenhet.

En som säger se, jag gör allting nytt. 

 

Hopp.

Varje dag, varje minut. 

Även kaoset blir en dag något annat.

Hjärtat blir en dag helt. Friden en dag förnyad.