.

 

Senaste veckorna har jag funderat mycket på människosyn och det här med att möta människor. Om och om igen upprepar vi historien när vi dömer, sårar och skadar varandra och det vore naivt att tro att vi lär av våra misstag. Och precis av samma anledning känns det viktigt att aldrig sluta vara medveten om hur vi möter andra människor.

 

Sedan jag flyttade till Göteborg för ett år sedan har jag varit engagerad i ett kvinnocafé via kyrkan. Det innebär att två timmar i veckan möta kvinnor, mest flyktingar, från andra kulturer och över en fika, hantverk eller pyssel bygga relationer och utbyta erfarenheter. Relationer som har kommit att betyda så mycket för mig, och ibland blir jag nästan rädd när jag inser hur mycket av mitt hjärta som har landat i det här. Det här är fantastiska kvinnor som berättar livshistorier där hot, förtryck, tortyr, död och rädsla är vardag. De vet vad det innebär att förlora ett barn, de vet vad det innebär att stå inför en avrättning, de vet vad det innebär att inte ha ett hem. De vet hur det är att båda somna och vakna med rädsla i bröstet. Hur det är att lämna allt för att komma till ett främmande land och där bli misstrodd och ifrågasatt. 

 

Och plötsligt är det mina vänner som befinner sig mitt i kriget jag hör om. Plötsligt är det mina vänner som lider av förtrycket i Iran. Blodiga nyheter på tv är inte längre så avlägsna och asylbyråkratin kunde inte gjort mig mer frustrerad. Samtidigt kan jag hamna i andra diket och i känslan av att jag orkar inte mer. Livsglädjen liksom rinner ur mig och allt känns så oöverkomligt och mörkt när allt kommer så nära. Det enklaste hade varit att distansiera sig från allt; försvinna in i studentbubblan och alla vändor mellan bibliotek, jobb och institutioner.

 

Men det faschinerande är att det går inte när lidandet väl fått ett ansikte. Då går det inte att blunda.

 

Emmanuel Lévinas skriver att "ansiktet förbjuder oss att döda" och menar att något sker när vi möts ansikte mot ansikte. Att det i mötet människor emellan blir tydligt hur bakvänt det är att skada varandra. Jag tror verkligen han har en poäng och att så mycket av fördomar och främlingsfientlighet kan motarbetas genom att människor möts. När vi höjer blicken och ser varandra som likvärdiga människor faller barriärer. Men inte bara barriärer faller - utan medmänsklighet och hopp föds också. På det sättet är blicken magisk. 

 

Mitt hjärtas bön är att kunna leva så. Med en höjd blick som inte väjer undan när det blir obekvämt och med en inställning som tillåter människor att göra avtryck i mitt liv även om det är smärtsamt ibland. I delad sorg och i delad glädje - precis som jag tror att det var tänkt från början.