.

Allt nuförtiden ska gå så hiskeligt fort. Vi vill ha snabbt internet för att kunna hänga med i nyhetsflödet, vi twittrar så att våra vänner i samma stund som vi upplever något kan uppleva det med oss. Vi utbildar oss och ska helst ha både karriär och familj innan 30. Vi åker utomlands och betar av så många länder som möjligt på tre månader. Vi dricker kaffe ur pappersmugg. Vi umgås med hjälp av sms för att vi inte hinner se varandra i ögonen. Vi sparar minuter och flyger istället för att åka tåg. Vi ler förnöjsamt när vi ser ner i en fullklottrad kalender. Vi springer genom köpcentran även då vi inte har bråttom. Det ska ju se ut som om jag har ett mål. Som om jag har så mycket att stå i att jag inte hinner dricka kaffe ur porslin. Bloggen ska uppdateras oftare än erfarenheterna vinns.

Det krävs mod för att våga pausa.

Dels i avseendet att våga säga nej - att trots ledig morgon tacka nej till att ses, bara för att få plats med egna tankar. För att processa. Öva på att låta saker få ta tid, inte jaga alla ögonblick i rädslan av att de är borta imorgon.

Det är roligt att ha mycket att stå i och jag menar inte att vi ska sluta umgås eller lägga av oss alla engagemang. Sånt är både nyttigt och lärorikt. Jag vill bara trycka på att det är okej med hål i kalendern. Det är okej att spendera en kväll på vardagsrumsgolvet med blicken upp i taket. Du skapar antagligen inga mästerverk där och då, men du lägger säkert en bra grund för framtida sådana.

Du kommer aldrig orka förrän du vågar trycka på paus.

Du kommer aldrig springa ett maratonlopp om du inte vilar mellan träningspassen.

Du kommer inte njuta av julbordet om du är slutkörd efter en långdragen klappjakt.

Det är läskigt att låta saker ta tid och inte kunna hålla jämn takt med allt runtomkring. Men i en vardag där vi multi-taskar hela tiden, där vi lever på parallellt på flera nivåer och där vi bygger identiteter kring att vara påväg, så tror jag att vi skulle andas lite lättare om vi vågade stanna upp. Om vi vågade hämta andan.

Nu i juletider känns det som att det är extra viktigt. Både du och jag skulle skriva under på att julen inte handlar om köttbullar, dammsugna golv eller klappar – ändå lever vi ofta så. Jag träffar många, speciellt äldre, som suckar över att julhelgen redan är här. De har ju inte hunnit med allt som ska göras. Kanske är det dags att i år på släktträffen lämna telefonen på rummet, leta upp mormor och betona lite extra att det är okej att silvret inte är nyputsat eller rödbetssalladen hemmagjord. Visa både dom och oss själva att julen är mer än alla bestyr. Att livet inte springer ifrån oss, utan i en takt vi själva väljer.

God jul allihop, se till att njuta ordentligt!

// Johanna