.

Nu efter påskfirande, sol, skratt och alldeles för många av mormors delikatesser har jag landat i mitt egna hem igen. Det är lugnet före stormen. Imorgon kickar skolan igång igen; tillsammans med höga ambitioner och drivna studenter ska vi göra bra ifrån oss. Så jag samlar kraft. De allra flesta dagar i veckan älskar jag att läsa juridik. Men idag är det lugnet före stormen och en sådan dag när jag hämtar andan. Då affärsjuridik om möjligt lockar mindre än det brukar göra. När jag vaknar och får dricka kaffet framför DN, när jag skriver, när tankarna flyger och tröttheten som sprängt fram mellan andetagen den gångna helgen ska omförvandlas till ny kraft och nytt fokus. När jag får känna lite inåt och komma ihåg vad hjärtat slår för.

Så innan imorgon börjar vill jag ta tillfället i akt och skriva om något av det viktigaste jag vet. Som jag så ofta läser om och tänker på. Något som gör att jag bränner mig på mina egna andetag och glöder inuti, och som samtidigt kan få hjärtat att sjunka tlll maktlöshetens botten.

Senaste veckan har Niklas Orrenius skildrat Syrienkrisen i ett gäng reportage i DN (här, här, här och här). Den som följt reportageserien kan omöjligtvis ha ungått att känna trycket över bröstet. När det inte endast handlar om kollektivet ”tio miljoner syriska flyktingar” utan om Bashar, Abdulmalik, Ramea och deras berättelser så känner vi alla att något är fel. Livets orättvisa blir påtaglig och det är obekvämt.

Sedan september 2013 ger Sverige permanent uppehållstillstånd till alla syriska flyktingar. Sverige är ensamma inom EU om att ta ett sådant beslut. Tyvärr finns kring detta en drös ytterligare etiska utmaningar eftersom det först krävs en farlig och illegal resa genom hela EU för att kunna få det utlovade skyddet, men i botten gör det mig ändå stolt. Det är ett ställningstagande som jag innerligt hoppas att andra EU-länder kan få inspireras av.

För det krävs, Sverige kommer aldrig kunna ta emot alla flyktingströmmar; andra länder måste ta efter. EU:s Dublinförordning utgår från att alla länder ska ha likvärdiga förhållanden när det gäller asylfrågor, och därför ska flyktingen söka asyl i det land man först anländer till. Om en flykting som söker asyl i Sverige tidigare har lämnat sina fingeravtryck i ett annat EU-land ska dennes asylansökan alltså prövas där och flyktingen skickas tillbaka. Av förklarliga skäl är det landet ofta ett sydeuropeiskt sådant. Dublinförordningen bygger på en fin men verklighetsfrånvänd tanke eftersom förhållandena inom EU till hög grad skiftar. Sedan ett par år har Migrationsverket beslutat att inte skicka tillbaka människor till Grekland eftersom det inneburit ett brott mot det tortyrförbud som finns enligt Europakonventionen och CAT. Att försvara EU's migrationspolitik med Dublinförordningen är blir lika mycket lögn som illusion och att ta sig till Sverige utan att fastna i något av övriga länders databaser blir alltså ett incitament i sig under flykten.

Det behov av skydd som Orrenius skildrar i sina artiklar utmanar de ekonomiska argument som finns kring att vi inte kan ta emot fler flyktingar. För när kan man anse att resurserna är för små? Och går det att kräva tacksamhet av den som kommit till Sverige? Som om dennes dröm nödvändigtvis var att lämna hemland och familj, traditioner och minnen. Som om denne skulle vara tacksam för traumatiska minnen och flykt.

Framtills dess EU tar det ansvar som kommer med att tillhöra världens rikaste procent måste argumenten om liv och människors lika värde få väga tyngre än ekonomisk hållbarhet. Det är ett provocerande uttalande eftersom hela vårt system bygger på en ekonomisk måttstock. Men något annat vore att tumma på den medmänsklighet som också är vår allra dyrbaraste tillgång. Försvaret av människors rätt till skydd kanske brister ekonomiskt sett men den dagen vi sätter ett pris på medmänsklighet sitter vi definitivt i skiten. När vi tillåter en grekisk kustbevakning att sänka flyktingbåtar i Medelhavet för att skydda vår egen välfärd talar vi inte längre om människors lika värde, utan om att sätta prislappar på människors liv där flyktingens inte väger upp mot kostnaderna det medför och därför inte är värd sitt liv.

Jag vet att det kommer utmaningar med invandring. Jag vet att Sverige inte är mästare på integration. Att boendesegregering och rasism är vardag för många, att kulturkrockar inte bara berikar utan också frustrerar. Världen är trasig. Planeten gråter, mänskligheten lider. Den maktlöshet vi upplever inför detta sliter i oss. Upplevelsen av bakbundna händer tär på oss och får oss att vilja blunda. Det är så enkelt att dra en djup suck och oja sig över hur världen är upp och ner. Jag gör det hela tiden.

Men jag vet också att det finns en enorm medmänsklighet inom oss. Det finns driv, det finns vilja, det finns kärlek. Vi vet att vi mår som bäst när vi får hjälpa och vi vet att vi är många som vill förändra. Jag har det senaste fått träffa så många som på sitt sätt bygger broar mellan människor. Allt från att låna grannen socker till storslagna projekt. Jag läser om SFI-lärare som specialutformar kurser i ”lastbilsvenska” för att öka fd lastbilschaffisars möjligheter till jobb i sverige, om folkhögskoleelever i Småland som går samman och möjliggör boende och utbildning för den ensamme flyktingen, om projekt som på ett individuellt plan jobbar för integration. Jag läser om juriststudenter som använder sin kunskap till att hjälpa utsatta att tillvarata sina rättigheter, om projekt som går ut på att omfördela resurser i samhället genom att handla för andra, om en sjukvård och räddningstjänst som sätter ner foten när mänskliga värden hotas. Det är engagemang som inte går att värdera i ekonomiska termer och siffror men som bär mänsklig prägel och därför är värt desto mer.

Vi är kreativa och problemlösande varelser i behov av varandra. Vi är människor som kan förändra. Med fötterna i det hopp som påskens budskap om kärlek, fihet och liv ger vill jag tro att vi bär på resurser nog att möta det behov av hjälp som ropar på oss. Att det nu handlar om att kanalisera, att hitta ett sätt, ett verktyg och en väg. För när integration väl kommer till kritan så handlar det om relationer som inte kräver några storslagna kalkyler. Det börjar i mötande blickar, leenden och utsträckta händer. Visserligen nog så svårt ibland men här står vi faktiskt inte med bakbundna händer och på det planet kan vi faktiskt agera. Vågar vi greppa varandras händer så tror jag att vi kan mer än vi anar. Det är iallafall min djupaste förhoppning.