Om vi vågar greppa varandras händer

 

Nu efter påskfirande, sol, skratt och alldeles för många av mormors delikatesser har jag landat i mitt egna hem igen. Det är lugnet före stormen. Imorgon kickar skolan igång igen; tillsammans med höga ambitioner och drivna studenter ska vi göra bra ifrån oss. Så jag samlar kraft. De allra flesta dagar i veckan älskar jag att läsa juridik. Men idag är det lugnet före stormen och en sådan dag när jag hämtar andan. Då affärsjuridik om möjligt lockar mindre än det brukar göra. När jag vaknar och får dricka kaffet framför DN, när jag skriver, när tankarna flyger och tröttheten som sprängt fram mellan andetagen den gångna helgen ska omförvandlas till ny kraft och nytt fokus. När jag får känna lite inåt och komma ihåg vad hjärtat slår för.

 

Så innan imorgon börjar vill jag ta tillfället i akt och skriva om något av det viktigaste jag vet. Som jag så ofta läser om och tänker på. Något som gör att jag bränner mig på mina egna andetag och glöder inuti, och som samtidigt kan få hjärtat att sjunka tlll maktlöshetens botten.

 

Senaste veckan har Niklas Orrenius skildrat Syrienkrisen i ett gäng reportage i DN (härhärhär och här). Den som följt reportageserien kan omöjligtvis ha ungått att känna trycket över bröstet. När det inte endast handlar om kollektivet ”tio miljoner syriska flyktingar” utan om Bashar, Abdulmalik, Ramea och deras berättelser så känner vi alla att något är fel. Livets orättvisa blir påtaglig och det är obekvämt.

 

Sedan september 2013 ger Sverige permanent uppehållstillstånd till alla syriska flyktingar. Sverige är ensamma inom EU om att ta ett sådant beslut. Tyvärr finns kring detta en drös ytterligare etiska utmaningar eftersom det först krävs en farlig och illegal resa genom hela EU för att kunna få det utlovade skyddet, men i botten gör det mig ändå stolt. Det är ett ställningstagande som jag innerligt hoppas att andra EU-länder kan få inspireras av.

 

För det krävs, Sverige kommer aldrig kunna ta emot alla flyktingströmmar; andra länder måste ta efter. EU:s Dublinförordning utgår från att alla länder ska ha likvärdiga förhållanden när det gäller asylfrågor, och därför ska flyktingen söka asyl i det land man först anländer till. Om en flykting som söker asyl i Sverige tidigare har lämnat sina fingeravtryck i ett annat EU-land ska dennes asylansökan alltså prövas där och flyktingen skickas tillbaka. Av förklarliga skäl är det landet ofta ett sydeuropeiskt sådant. Dublinförordningen bygger på en fin men verklighetsfrånvänd tanke eftersom förhållandena inom EU till hög grad skiftar. Sedan ett par år har Migrationsverket beslutat att inte skicka tillbaka människor till Grekland eftersom det inneburit ett brott mot det tortyrförbud som finns enligt Europakonventionen och CAT. Att försvara EU's migrationspolitik med Dublinförordningen är blir lika mycket lögn som illusion och att ta sig till Sverige utan att fastna i något av övriga länders databaser blir alltså ett incitament i sig under flykten.

 

Det behov av skydd som Orrenius skildrar i sina artiklar utmanar de ekonomiska argument som finns kring att vi inte kan ta emot fler flyktingar. För när kan man anse att resurserna är för små? Och går det att kräva tacksamhet av den som kommit till Sverige? Som om dennes dröm nödvändigtvis var att lämna hemland och familj, traditioner och minnen. Som om denne skulle vara tacksam för traumatiska minnen och flykt.

 

Framtills dess EU tar det ansvar som kommer med att tillhöra världens rikaste procent måste argumenten om liv och människors lika värde få väga tyngre än ekonomisk hållbarhet. Det är ett provocerande uttalande eftersom hela vårt system bygger på en ekonomisk måttstock. Men något annat vore att tumma på den medmänsklighet som också är vår allra dyrbaraste tillgång. Försvaret av människors rätt till skydd kanske brister ekonomiskt sett men den dagen vi sätter ett pris på medmänsklighet sitter vi definitivt i skiten. När vi tillåter en grekisk kustbevakning att sänka flyktingbåtar i Medelhavet för att skydda vår egen välfärd talar vi inte längre om människors lika värde, utan om att sätta prislappar på människors liv där flyktingens inte väger upp mot kostnaderna det medför och därför inte är värd sitt liv.

 

Jag vet att det kommer utmaningar med invandring. Jag vet att Sverige inte är mästare på integration. Att boendesegregering och rasism är vardag för många, att kulturkrockar inte bara berikar utan också frustrerar. Världen är trasig. Planeten gråter, mänskligheten lider. Den maktlöshet vi upplever inför detta sliter i oss. Upplevelsen av bakbundna händer tär på oss och får oss att vilja blunda. Det är så enkelt att dra en djup suck och oja sig över hur världen är upp och ner. Jag gör det hela tiden.

 

Men jag vet också att det finns en enorm medmänsklighet inom oss. Det finns driv, det finns vilja, det finns kärlek. Vi vet att vi mår som bäst när vi får hjälpa och vi vet att vi är många som vill förändra. Jag har det senaste fått träffa så många som på sitt sätt bygger broar mellan människor. Allt från att låna grannen socker till storslagna projekt. Jag läser om SFI-lärare som specialutformar kurser i ”lastbilsvenska” för att öka fd lastbilschaffisars möjligheter till jobb i sverige, om folkhögskoleelever i Småland som går samman och möjliggör boende och utbildning för den ensamme flyktingen, om projekt som på ett individuellt plan jobbar för integration. Jag läser om juriststudenter som använder sin kunskap till att hjälpa utsatta att tillvarata sina rättigheter, om projekt som går ut på att omfördela resurser i samhället genom att handla för andra, om en sjukvård och räddningstjänst som sätter ner foten när mänskliga värden hotas. Det är engagemang som inte går att värdera i ekonomiska termer och siffror men som bär mänsklig prägel och därför är värt desto mer.

 

Vi är kreativa och problemlösande varelser i behov av varandra. Vi är människor som kan förändra. Med fötterna i det hopp som påskens budskap om kärlek, fihet och liv ger vill jag tro att vi bär på resurser nog att möta det behov av hjälp som ropar på oss. Att det nu handlar om att kanalisera, att hitta ett sätt, ett verktyg och en väg. För när integration väl kommer till kritan så handlar det om relationer som inte kräver några storslagna kalkyler. Det börjar i mötande blickar, leenden och utsträckta händer. Visserligen nog så svårt ibland men här står vi faktiskt inte med bakbundna händer och på det planet kan vi faktiskt agera. Vågar vi greppa varandras händer så tror jag att vi kan mer än vi anar. Det är iallafall min djupaste förhoppning.

 

 


vad jag inte känner

 
obehag ilar genom mig när
han säger att han känner sig halv
men jag förstår honom nu
 
en sida förlamad
en lunga punkterad
ensam i kriget
& avklädd i stormen
 
ett djupt ristat löfte om att aldrig vara övergiven,
om att aldrig stå själv;
 
lika djupt som långt borta och
jag hoppas vad jag inte kan känna
tror vad jag inte upplever
och satsar allt jag har på att ärligheten bygger en bro tillbaka.
 
 

ibland bär orden inte ens hälften

Alla gör vi det - vi ringer någon, vi gömmer oss tills någon letar upp oss, vi blir tysta. Vi fotar, vi målar, vi springer. Vi tar en öl. Vi reser, vi tentapluggar. Vi dyker in i musiken, vi...
 
Så länge jag kan minnas har jag hanterat livet genom att sätta det på pränt. Överallt kan jag hitta tecken på vad som rör sig inuti; i opublicerade blogginlägg, anteckningsböcker, kalendrar, på mina händer, små undangömda lappar. Att skriva är att berätta för mig själv, igen, så att jag förstår. Det som känts skakigt brukar landa då. 
 
Men hur mycket jag än försöker så lyckas jag aldrig med den här hösten. I mina kollegieblock från kurserna bläddrar jag förbi sidor av plottriga tankar och sidospår, bakom den här texten gömmer sig en drös opublicerade inlägg och mitt spotify har numera en höstlista med låtar som gör ett försök att fånga det jag upplevt. Men allt är halvt; ingenting landar och jag måste antagligen inse att jag inte kan formulera mig den här gången. Orden bär mig inte och hur mycket jag än skriver fångar det aldrig helheten. Jag kommer aldrig kunna berätta helt och fullt om den här hösten; jag kommer bara kunna känna den. Hur den vred om inuti, hur den satte känslorna ur spel och hur tankarna åt upp nätterna.
 
I höst har jag fått så många skrapsår. Och jag har varit så arg på mig själv för att jag inte höll. Det har blivit tydligt hur lätt det är att distansierat prata om psykisk ohälsa och hur det utan svårigheter går att ha medkänsla med andra som hamnar där; men att själv acceptera att man inte håller finns inte på kartan. Sömnproblem, ett breakdown på jobbet och känslokarusell till trots är jag i efterhand ändå tacksam över den här berg och dalbanan. Jag har lärt mig så mycket och för ett par veckor sedan satt jag på spårvagnen när det plötsligt slog mig att jag kommer klara det här; jag kommer ta mig ur det här kaoset med hjärtat på rätta stället och med så mycket nyvunnen självkännedom. 
 
Därför blir jag så frustrerad när jag inte kan få ner det i ord. Jag vill så gärna berätta, för något av det sista jag önskar är att bidra till bilden av att livet alltid är rosa och att falla är ett tecken på att vara svag. Jag tror verkligen att acceptera livets bräcklighet är en styrka som bär längre än vi anar, och ändå kan jag ha så svårt att applicera de där orden på mitt egna liv. Det är en sådan dubbel kamp och jag tror inte jag är själv i den. Men så viktig och väl värd att påminna sig om! Och till sist, ett citat jag tycker rymmer det mesta:
 
Ljuset måste brytas genom människor som själva brutits, för att inte blända utan belysa. 
 
 
Allt gott vänner!
 

känn och det bränns

 
vet inte om ni såg 
vågar inte gissa hur mycket som syns
men vårönskan 
blev hösttumult och 
du och jag 
dom och vi 
insidan och utsidan 
kolliderar krashar faller 
 
långt
länge
 
landar 
i vänners omtanke 
i föräldrars hjärtan
 
sömnproblem
kollaps på jobbet
mental krasch 
 
blir någonstans ett jag
en helhet 
skrapsår och självkännedom
blir nytt 
 
men helt igen
 
 

Även kaoset blir en dag något annat

 
Foten trevar mellan gas och broms,
jag pendlar mellan krampande tårkanaler och frigörande skratt,
slits mellan att lyssna på inre varningsklockor och egna ambitioner.
 
Att vara sann mot sig själv.
Att välja sig själv framför förväntningar och krav.
Det visade sig vara svårare än jag nånsin kunnat ana. 
Kampen och kluvenheten, konflikten i hjärtat.
 
När hela kroppen gör ont av frågetecken, 
när varje andetag är tungt och
när sömnen flyr, varje natt. 
 
När det kaotiska vägbygget utanför fönstret liksom symboliserar livet: 
en brutal röra som behöver fixas till för att fungera bättre.
 
Då är jag väldigt glad att jag får landa när jag faller.
I en tro på en Gud som tar emot mitt trasiga jag.
Hos en Gud som inte förväntar sig att jag ska vara stark,
som är mer accepterande än jag själv inför min egen brustenhet.
En som säger se, jag gör allting nytt. 
 
Hopp.
 
Varje dag, varje minut. 
Även kaoset blir en dag något annat.
Hjärtat blir en dag helt. Friden en dag förnyad. 
 
 

Dagens pepp:

 

Plötsligt är mina vänner mitt i kriget

 
Senaste veckorna har jag funderat mycket på människosyn och det här med att möta människor. Om och om igen upprepar vi historien när vi dömer, sårar och skadar varandra och det vore naivt att tro att vi lär av våra misstag. Och precis av samma anledning känns det viktigt att aldrig sluta vara medveten om hur vi möter andra människor.
 
Sedan jag flyttade till Göteborg för ett år sedan har jag varit engagerad i ett kvinnocafé via kyrkan. Det innebär att två timmar i veckan möta kvinnor, mest flyktingar, från andra kulturer och över en fika, hantverk eller pyssel bygga relationer och utbyta erfarenheter. Relationer som har kommit att betyda så mycket för mig, och ibland blir jag nästan rädd när jag inser hur mycket av mitt hjärta som har landat i det här. Det här är fantastiska kvinnor som berättar livshistorier där hot, förtryck, tortyr, död och rädsla är vardag. De vet vad det innebär att förlora ett barn, de vet vad det innebär att stå inför en avrättning, de vet vad det innebär att inte ha ett hem. De vet hur det är att båda somna och vakna med rädsla i bröstet. Hur det är att lämna allt för att komma till ett främmande land och där bli misstrodd och ifrågasatt. 
 
Och plötsligt är det mina vänner som befinner sig mitt i kriget jag hör om. Plötsligt är det mina vänner som lider av förtrycket i Iran. Blodiga nyheter på tv är inte längre så avlägsna och asylbyråkratin kunde inte gjort mig mer frustrerad. Samtidigt kan jag hamna i andra diket och i känslan av att jag orkar inte mer. Livsglädjen liksom rinner ur mig och allt känns så oöverkomligt och mörkt när allt kommer så nära. Det enklaste hade varit att distansiera sig från allt; försvinna in i studentbubblan och alla vändor mellan bibliotek, jobb och institutioner.
 
Men det faschinerande är att det går inte när lidandet väl fått ett ansikte. Då går det inte att blunda.
 
Emmanuel Lévinas skriver att "ansiktet förbjuder oss att döda" och menar att något sker när vi möts ansikte mot ansikte. Att det i mötet människor emellan blir tydligt hur bakvänt det är att skada varandra. Jag tror verkligen han har en poäng och att så mycket av fördomar och främlingsfientlighet kan motarbetas genom att människor möts. När vi höjer blicken och ser varandra som likvärdiga människor faller barriärer. Men inte bara barriärer faller - utan medmänsklighet och hopp föds också. På det sättet är blicken magisk. 
 
Mitt hjärtas bön är att kunna leva så. Med en höjd blick som inte väjer undan när det blir obekvämt och med en inställning som tillåter människor att göra avtryck i mitt liv även om det är smärtsamt ibland. I delad sorg och i delad glädje - precis som jag tror att det var tänkt från början.
 

?

jag undrar;

hur man håller fast

vid flyktiga diffusa drömmar man inte förstår

vid känslor man inte kan tolka

men som hjärtat vill spara

för det känns rätt.

 

hur man kan lita på att osynligt håller

att vatten bär

att jag är som tryggast i dimman

och att allt är som det ska när vinden styr stegen

 

för det är väl där och då

gud förser

där och då

mirakler sker

 

?

 

2011-12-24


Du blir aldrig färdig, och det är som det skall

Sitter i skrivande stund på morgontåget ner mot Göteborg. Erkände för pappa vid frukosten att det alltid är lika jobbigt att säga hejda och vara den som åker. Den där vetskapen om att jag snart ska åka, men inte riktigt än, gnager alltid lite i magen och bjuder på en nypa vemod. Tråkigt att säga hejdå.

 

Hursom. Nytt år - nya möjligheter. Jag är sådär tokigt förtjust i årsskiften. Gillar att man tittar tillbaka på året, minns, reflekterar och summerar. Kollar på foton, skrattar, ler och känner. Att leva i nuet är en ständig utmaning och att återuppleva årets händelser i tillbakablickar känns värdefullt - oavsett om det är att minnas Utöya, nyvunna vänner eller årets första dopp. Man jämför sig själv med vem man var vid samma tidpunkt året innan och fascineras ibland av oj vad mycket jag lärt mig.

 

Och så målar man upp det kommande året i alla möjliga färger och former - ett helt nytt blad som ska skrivas! Helt plötsligt känns det som man ser rakt ut i en värld konstruerad av endast möjligheter. Årsskiften, fyllda av förväntningar - en ny kurs kanske börjar, kanske flyttar man, man kan volontärarbeta eller åka utomlands. Kanske hoppas man på nya rutiner, bättre självförtroende eller att få förgylla vardagen med lite äventyr. Det finns så mycket!

 

Så mycket att man ibland kan bli lite stressad. Önskan om att hinna göra allt blir kanske lite väl stark. För ett tag sedan såg jag filmen In time, en helt okej story som utspelar sig i värld där tid har ersatt pengar. Ett rätt äckligt men intressant sätt att se världen på tyckte jag - men kanske inte alltför olikt hur vi lever idag. Sekunder, timmar och minuter är vårt guld. De ska investeras rätt och ge avkastning. Vi lyssnar oftare till klockan än till vår egna kropp och känslor när vi pressar oss lite till.

 

Inför min förra tenta flyttade jag i princip in på biblioteket tillsammans med mina böcker, och en dag fick jag en papperslapp med ett par rader som etsat sig fast sen dess;

 

 

"Du blir aldrig färdig,

och det är som det skall"

 

 

Citerat Tomas Tranströmer. Lugnande i tentaångest, tro mig. Och rätt lugnande i livet. Allt får ta sin tid och det är okej.

 

Vi är olika och möjligheter är individuella. För min del betyder det i år att stanna någonstans. Att tillåta mig att rota mig och skapa något som är mitt hemma. Inte mammas&pappas, en värdfamilj, barndomsvänner eller internat. Omstart kan bli min drog ibland och jag har fått hålla i mig själv för att inte flänga iväg på nått nytt äventyr nu när min kurs tar slut om några veckor. För någon annan kanske det är just det som behövs - att kasta sig ut i något nytt och främmande, och pröva vingarna.

 

Jag antar att det handlar om att se möjligheterna vi behöver istället för de vi önskar oss. De vi mår bra av. Utmana oss själva att gå eller stanna, göra eller inte göra, för vår egen skull och ingen annans. Gör vi det kommer nästa årskrönika säkert också bjuda på ett fascineratoj vad mycket jag lärt mig. Och med det sagt rullar jag in på Göteborgs central. God fortsättning på 2012 vänner!

 

//Johanna

 
Skriven 2012-01-05

Att våga pausa

Allt nuförtiden ska gå så hiskeligt fort. Vi vill ha snabbt internet för att kunna hänga med i nyhetsflödet, vi twittrar så att våra vänner i samma stund som vi upplever något kan uppleva det med oss. Vi utbildar oss och ska helst ha både karriär och familj innan 30. Vi åker utomlands och betar av så många länder som möjligt på tre månader. Vi dricker kaffe ur pappersmugg. Vi umgås med hjälp av sms för att vi inte hinner se varandra i ögonen. Vi sparar minuter och flyger istället för att åka tåg. Vi ler förnöjsamt när vi ser ner i en fullklottrad kalender. Vi springer genom köpcentran även då vi inte har bråttom. Det ska ju se ut som om jag har ett mål. Som om jag har så mycket att stå i att jag inte hinner dricka kaffe ur porslin. Bloggen ska uppdateras oftare än erfarenheterna vinns.

 

Det krävs mod för att våga pausa.

 

Dels i avseendet att våga säga nej - att trots ledig morgon tacka nej till att ses, bara för att få plats med egna tankar. För att processa. Öva på att låta saker få ta tid, inte jaga alla ögonblick i rädslan av att de är borta imorgon.

 

Det är roligt att ha mycket att stå i och jag menar inte att vi ska sluta umgås eller lägga av oss alla engagemang. Sånt är både nyttigt och lärorikt. Jag vill bara trycka på att det är okej med hål i kalendern. Det är okej att spendera en kväll på vardagsrumsgolvet med blicken upp i taket. Du skapar antagligen inga mästerverk där och då, men du lägger säkert en bra grund för framtida sådana.

 

Du kommer aldrig orka förrän du vågar trycka på paus.

Du kommer aldrig springa ett maratonlopp om du inte vilar mellan träningspassen.

Du kommer inte njuta av julbordet om du är slutkörd efter en långdragen klappjakt.

 

Det är läskigt att låta saker ta tid och inte kunna hålla jämn takt med allt runtomkring. Men i en vardag där vi multi-taskar hela tiden, där vi lever på parallellt på flera nivåer och där vi bygger identiteter kring att vara påväg, så tror jag att vi skulle andas lite lättare om vi vågade stanna upp. Om vi vågade hämta andan.

 

Nu i juletider känns det som att det är extra viktigt. Både du och jag skulle skriva under på att julen inte handlar om köttbullar, dammsugna golv eller klappar – ändå lever vi ofta så. Jag träffar många, speciellt äldre, som suckar över att julhelgen redan är här. De har ju inte hunnit med allt som ska göras. Kanske är det dags att i år på släktträffen lämna telefonen på rummet, leta upp mormor och betona lite extra att det är okej att silvret inte är nyputsat eller rödbetssalladen hemmagjord. Visa både dom och oss själva att julen är mer än alla bestyr. Att livet inte springer ifrån oss, utan i en takt vi själva väljer.

 

God jul allihop, se till att njuta ordentligt!

// Johanna

 
Skriven 2011-12-22
 

med mat på bordet

Media & Kommunikationsvetenskap är ämnet, Göteborg är staden och godkänd tenta är nyheten. Med det sagt tänkte jag dela veckans tankar.
.
Nu de här första veckorna i skolan har vi pluggat kommunikation, socialpsykologi och sändandet av budskap hit och dit, med betoning på att man som sändare av ett budskap i slutändan ändå inte är den som avgör om budskapet tas emot såsom man önskat eller ej. Något som vi fått repetera tusen gånger om är just att "Makten ligger hos mottagaren" - d.v.s, jag avgör inte om du förstår vad jag vill ha sagt, utan det är du som gör en tolkning utav det jag säger. Jag kan bara hoppas på att jag lyckas vara tydlig nog!
.
Precis på samma sätt är vi som samhällsmedlemmar ständigt mottagare av olika budskap - alltifrån hur människor klär och beter sig i vår klass till vad tidningen på frukostbordet förmedlar är intryck, till oss, från vår vardag. Och samma sak gäller här - du är mottagare av alla dessa intryck. Det är du som tolkar och det är du som väljer vad du ser.
.
Och jag tänker att det är ganska lätt att koppla det här till vår vardag.
Ser vi ett fynd eller ser vi ohumana arbetsvillkor i H&M:s kinasydda plagg?
Säger de smaklösa byxorna att allt inte handlar om yta eller har hon bara ingen stil?
Säger siffrorna i invandringspolitiken att vi bör stänga våra gränser eller ser vi ett behov av att engagera oss?
.
Alldeles för ofta tappar vi perspektiven, blir helt felbalanserade i vårt tänk. Tänk om vi kunde se världen med andra ögon. Om vi kunde se mer än bara yta och nymålade fasader. Om vi kunde se så klart att orättvisorna inte längre gick att blunda inför.
.
Mitt i vår självupptagenhet tappar vi både tacksamhet och perspektiv. En grådassig måndag är ändå en grådassig måndag i ett land med fred. En regnig höst är i alla fall inte torka i Östafrika. Dyr kurslitteratur innebär fortfarande gratis skolgång. Med det sagt är det kanske dags att lägga lite extra energi på att lyfta blicken och försöka se friskt, våga vara ärliga med oss själva och världen runtomkring.
.
Makten ligger hos oss och vi väljer.
Vad ser vi egentligen?

Godkänd

Vissa saker gör att man måste uttrycka sig lite extra - såsom att klara första tentan.
Därav ett blogginlägg!

Götabro

Jag älskar Götabro mer och mer för var dag som går! Kommer bli tokigt sorgligt att flytta härifrån när det väl är dags... Conclusion; internat är det bästa som finns!
Freakin fantastic!

Göteborgspåsk 2011

Yeah!

Stockholm

Hello,
Hade förra veckan praktik hos S:t Clarakyrkan i Stockholm tillsammans med underbara Rebecka och Josefin.
Sinnes vad saker kan vändas upp och ner på fem dagar. Sådan varm och öppen kyrka, sjukt lärorikt och uppmuntrande att få vara där (åk dit och hälsa på om ni kan!)! Träffade käre Nate en del också, så kul! Är nu i nåt tillstånd av konstant glädjerus efter att ha fortsatt en bra vecka med en rolig utbildningshelg på blivande sommarjobbet och tre dagar av catch-ups med favoriter. Imorgon ska vi bege oss mot Göteborg för påskfirande med släkten (känns som jag bor i en resväska?). kramis!

RSS 2.0