Om vi vågar greppa varandras händer
Nu efter påskfirande, sol, skratt och alldeles för många av mormors delikatesser har jag landat i mitt egna hem igen. Det är lugnet före stormen. Imorgon kickar skolan igång igen; tillsammans med höga ambitioner och drivna studenter ska vi göra bra ifrån oss. Så jag samlar kraft. De allra flesta dagar i veckan älskar jag att läsa juridik. Men idag är det lugnet före stormen och en sådan dag när jag hämtar andan. Då affärsjuridik om möjligt lockar mindre än det brukar göra. När jag vaknar och får dricka kaffet framför DN, när jag skriver, när tankarna flyger och tröttheten som sprängt fram mellan andetagen den gångna helgen ska omförvandlas till ny kraft och nytt fokus. När jag får känna lite inåt och komma ihåg vad hjärtat slår för.
Så innan imorgon börjar vill jag ta tillfället i akt och skriva om något av det viktigaste jag vet. Som jag så ofta läser om och tänker på. Något som gör att jag bränner mig på mina egna andetag och glöder inuti, och som samtidigt kan få hjärtat att sjunka tlll maktlöshetens botten.
Senaste veckan har Niklas Orrenius skildrat Syrienkrisen i ett gäng reportage i DN (här, här, här och här). Den som följt reportageserien kan omöjligtvis ha ungått att känna trycket över bröstet. När det inte endast handlar om kollektivet ”tio miljoner syriska flyktingar” utan om Bashar, Abdulmalik, Ramea och deras berättelser så känner vi alla att något är fel. Livets orättvisa blir påtaglig och det är obekvämt.
Sedan september 2013 ger Sverige permanent uppehållstillstånd till alla syriska flyktingar. Sverige är ensamma inom EU om att ta ett sådant beslut. Tyvärr finns kring detta en drös ytterligare etiska utmaningar eftersom det först krävs en farlig och illegal resa genom hela EU för att kunna få det utlovade skyddet, men i botten gör det mig ändå stolt. Det är ett ställningstagande som jag innerligt hoppas att andra EU-länder kan få inspireras av.
För det krävs, Sverige kommer aldrig kunna ta emot alla flyktingströmmar; andra länder måste ta efter. EU:s Dublinförordning utgår från att alla länder ska ha likvärdiga förhållanden när det gäller asylfrågor, och därför ska flyktingen söka asyl i det land man först anländer till. Om en flykting som söker asyl i Sverige tidigare har lämnat sina fingeravtryck i ett annat EU-land ska dennes asylansökan alltså prövas där och flyktingen skickas tillbaka. Av förklarliga skäl är det landet ofta ett sydeuropeiskt sådant. Dublinförordningen bygger på en fin men verklighetsfrånvänd tanke eftersom förhållandena inom EU till hög grad skiftar. Sedan ett par år har Migrationsverket beslutat att inte skicka tillbaka människor till Grekland eftersom det inneburit ett brott mot det tortyrförbud som finns enligt Europakonventionen och CAT. Att försvara EU's migrationspolitik med Dublinförordningen är blir lika mycket lögn som illusion och att ta sig till Sverige utan att fastna i något av övriga länders databaser blir alltså ett incitament i sig under flykten.
Det behov av skydd som Orrenius skildrar i sina artiklar utmanar de ekonomiska argument som finns kring att vi inte kan ta emot fler flyktingar. För när kan man anse att resurserna är för små? Och går det att kräva tacksamhet av den som kommit till Sverige? Som om dennes dröm nödvändigtvis var att lämna hemland och familj, traditioner och minnen. Som om denne skulle vara tacksam för traumatiska minnen och flykt.
Framtills dess EU tar det ansvar som kommer med att tillhöra världens rikaste procent måste argumenten om liv och människors lika värde få väga tyngre än ekonomisk hållbarhet. Det är ett provocerande uttalande eftersom hela vårt system bygger på en ekonomisk måttstock. Men något annat vore att tumma på den medmänsklighet som också är vår allra dyrbaraste tillgång. Försvaret av människors rätt till skydd kanske brister ekonomiskt sett men den dagen vi sätter ett pris på medmänsklighet sitter vi definitivt i skiten. När vi tillåter en grekisk kustbevakning att sänka flyktingbåtar i Medelhavet för att skydda vår egen välfärd talar vi inte längre om människors lika värde, utan om att sätta prislappar på människors liv där flyktingens inte väger upp mot kostnaderna det medför och därför inte är värd sitt liv.
Jag vet att det kommer utmaningar med invandring. Jag vet att Sverige inte är mästare på integration. Att boendesegregering och rasism är vardag för många, att kulturkrockar inte bara berikar utan också frustrerar. Världen är trasig. Planeten gråter, mänskligheten lider. Den maktlöshet vi upplever inför detta sliter i oss. Upplevelsen av bakbundna händer tär på oss och får oss att vilja blunda. Det är så enkelt att dra en djup suck och oja sig över hur världen är upp och ner. Jag gör det hela tiden.
Men jag vet också att det finns en enorm medmänsklighet inom oss. Det finns driv, det finns vilja, det finns kärlek. Vi vet att vi mår som bäst när vi får hjälpa och vi vet att vi är många som vill förändra. Jag har det senaste fått träffa så många som på sitt sätt bygger broar mellan människor. Allt från att låna grannen socker till storslagna projekt. Jag läser om SFI-lärare som specialutformar kurser i ”lastbilsvenska” för att öka fd lastbilschaffisars möjligheter till jobb i sverige, om folkhögskoleelever i Småland som går samman och möjliggör boende och utbildning för den ensamme flyktingen, om projekt som på ett individuellt plan jobbar för integration. Jag läser om juriststudenter som använder sin kunskap till att hjälpa utsatta att tillvarata sina rättigheter, om projekt som går ut på att omfördela resurser i samhället genom att handla för andra, om en sjukvård och räddningstjänst som sätter ner foten när mänskliga värden hotas. Det är engagemang som inte går att värdera i ekonomiska termer och siffror men som bär mänsklig prägel och därför är värt desto mer.
Vi är kreativa och problemlösande varelser i behov av varandra. Vi är människor som kan förändra. Med fötterna i det hopp som påskens budskap om kärlek, fihet och liv ger vill jag tro att vi bär på resurser nog att möta det behov av hjälp som ropar på oss. Att det nu handlar om att kanalisera, att hitta ett sätt, ett verktyg och en väg. För när integration väl kommer till kritan så handlar det om relationer som inte kräver några storslagna kalkyler. Det börjar i mötande blickar, leenden och utsträckta händer. Visserligen nog så svårt ibland men här står vi faktiskt inte med bakbundna händer och på det planet kan vi faktiskt agera. Vågar vi greppa varandras händer så tror jag att vi kan mer än vi anar. Det är iallafall min djupaste förhoppning.
vad jag inte känner
ibland bär orden inte ens hälften
känn och det bränns
Även kaoset blir en dag något annat
Dagens pepp:
Plötsligt är mina vänner mitt i kriget
?
jag undrar;
hur man håller fast
vid flyktiga diffusa drömmar man inte förstår
vid känslor man inte kan tolka
men som hjärtat vill spara
för det känns rätt.
hur man kan lita på att osynligt håller
att vatten bär
att jag är som tryggast i dimman
och att allt är som det ska när vinden styr stegen
för det är väl där och då
gud förser
där och då
mirakler sker
?
2011-12-24
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall
Sitter i skrivande stund på morgontåget ner mot Göteborg. Erkände för pappa vid frukosten att det alltid är lika jobbigt att säga hejda och vara den som åker. Den där vetskapen om att jag snart ska åka, men inte riktigt än, gnager alltid lite i magen och bjuder på en nypa vemod. Tråkigt att säga hejdå.
Hursom. Nytt år - nya möjligheter. Jag är sådär tokigt förtjust i årsskiften. Gillar att man tittar tillbaka på året, minns, reflekterar och summerar. Kollar på foton, skrattar, ler och känner. Att leva i nuet är en ständig utmaning och att återuppleva årets händelser i tillbakablickar känns värdefullt - oavsett om det är att minnas Utöya, nyvunna vänner eller årets första dopp. Man jämför sig själv med vem man var vid samma tidpunkt året innan och fascineras ibland av oj vad mycket jag lärt mig.
Och så målar man upp det kommande året i alla möjliga färger och former - ett helt nytt blad som ska skrivas! Helt plötsligt känns det som man ser rakt ut i en värld konstruerad av endast möjligheter. Årsskiften, fyllda av förväntningar - en ny kurs kanske börjar, kanske flyttar man, man kan volontärarbeta eller åka utomlands. Kanske hoppas man på nya rutiner, bättre självförtroende eller att få förgylla vardagen med lite äventyr. Det finns så mycket!
Så mycket att man ibland kan bli lite stressad. Önskan om att hinna göra allt blir kanske lite väl stark. För ett tag sedan såg jag filmen In time, en helt okej story som utspelar sig i värld där tid har ersatt pengar. Ett rätt äckligt men intressant sätt att se världen på tyckte jag - men kanske inte alltför olikt hur vi lever idag. Sekunder, timmar och minuter är vårt guld. De ska investeras rätt och ge avkastning. Vi lyssnar oftare till klockan än till vår egna kropp och känslor när vi pressar oss lite till.
Inför min förra tenta flyttade jag i princip in på biblioteket tillsammans med mina böcker, och en dag fick jag en papperslapp med ett par rader som etsat sig fast sen dess;
"Du blir aldrig färdig,
och det är som det skall"
Citerat Tomas Tranströmer. Lugnande i tentaångest, tro mig. Och rätt lugnande i livet. Allt får ta sin tid och det är okej.
Vi är olika och möjligheter är individuella. För min del betyder det i år att stanna någonstans. Att tillåta mig att rota mig och skapa något som är mitt hemma. Inte mammas&pappas, en värdfamilj, barndomsvänner eller internat. Omstart kan bli min drog ibland och jag har fått hålla i mig själv för att inte flänga iväg på nått nytt äventyr nu när min kurs tar slut om några veckor. För någon annan kanske det är just det som behövs - att kasta sig ut i något nytt och främmande, och pröva vingarna.
Jag antar att det handlar om att se möjligheterna vi behöver istället för de vi önskar oss. De vi mår bra av. Utmana oss själva att gå eller stanna, göra eller inte göra, för vår egen skull och ingen annans. Gör vi det kommer nästa årskrönika säkert också bjuda på ett fascineratoj vad mycket jag lärt mig. Och med det sagt rullar jag in på Göteborgs central. God fortsättning på 2012 vänner!
//Johanna
Att våga pausa
Allt nuförtiden ska gå så hiskeligt fort. Vi vill ha snabbt internet för att kunna hänga med i nyhetsflödet, vi twittrar så att våra vänner i samma stund som vi upplever något kan uppleva det med oss. Vi utbildar oss och ska helst ha både karriär och familj innan 30. Vi åker utomlands och betar av så många länder som möjligt på tre månader. Vi dricker kaffe ur pappersmugg. Vi umgås med hjälp av sms för att vi inte hinner se varandra i ögonen. Vi sparar minuter och flyger istället för att åka tåg. Vi ler förnöjsamt när vi ser ner i en fullklottrad kalender. Vi springer genom köpcentran även då vi inte har bråttom. Det ska ju se ut som om jag har ett mål. Som om jag har så mycket att stå i att jag inte hinner dricka kaffe ur porslin. Bloggen ska uppdateras oftare än erfarenheterna vinns.
Det krävs mod för att våga pausa.
Dels i avseendet att våga säga nej - att trots ledig morgon tacka nej till att ses, bara för att få plats med egna tankar. För att processa. Öva på att låta saker få ta tid, inte jaga alla ögonblick i rädslan av att de är borta imorgon.
Det är roligt att ha mycket att stå i och jag menar inte att vi ska sluta umgås eller lägga av oss alla engagemang. Sånt är både nyttigt och lärorikt. Jag vill bara trycka på att det är okej med hål i kalendern. Det är okej att spendera en kväll på vardagsrumsgolvet med blicken upp i taket. Du skapar antagligen inga mästerverk där och då, men du lägger säkert en bra grund för framtida sådana.
Du kommer aldrig orka förrän du vågar trycka på paus.
Du kommer aldrig springa ett maratonlopp om du inte vilar mellan träningspassen.
Du kommer inte njuta av julbordet om du är slutkörd efter en långdragen klappjakt.
Det är läskigt att låta saker ta tid och inte kunna hålla jämn takt med allt runtomkring. Men i en vardag där vi multi-taskar hela tiden, där vi lever på parallellt på flera nivåer och där vi bygger identiteter kring att vara påväg, så tror jag att vi skulle andas lite lättare om vi vågade stanna upp. Om vi vågade hämta andan.
Nu i juletider känns det som att det är extra viktigt. Både du och jag skulle skriva under på att julen inte handlar om köttbullar, dammsugna golv eller klappar – ändå lever vi ofta så. Jag träffar många, speciellt äldre, som suckar över att julhelgen redan är här. De har ju inte hunnit med allt som ska göras. Kanske är det dags att i år på släktträffen lämna telefonen på rummet, leta upp mormor och betona lite extra att det är okej att silvret inte är nyputsat eller rödbetssalladen hemmagjord. Visa både dom och oss själva att julen är mer än alla bestyr. Att livet inte springer ifrån oss, utan i en takt vi själva väljer.
God jul allihop, se till att njuta ordentligt!
// Johanna
med mat på bordet
Godkänd
Götabro
Göteborgspåsk 2011
Stockholm
